N.N.
|
Erik Andersson
|
|||
Erik Andersson (1526-63), Jämtlands reformator, är förmodligen identisk med den Ericus Andree de Upsalia, som 21 april 1512 såsom student inskrefs i Rostocks universitetsmatrikel. Hans första framträdande i Jämtland daterar sig från början af år 1526, då han som nyutnämnd landsprost och khde i Oviken ledsagar ärkebiskop Johannes Magnus på dennes visitationsresa i församlingarne och bevisligen varit närvarande i Lit och Undersåker. Hans förmåga och skicklighet sattes snart på hårda prof under de svåra nya förhållanden, som inträdde i och med reformationen, hvilken särskildt i Jämtland ledde till många slitningar. Landskapet var ju ett norskt land, styrdt af dansk-norska fogdar, men lydde i kyrkligt afseende under Upsala ärkebiskopsdöme. Det öfvervägande flertalet präster voro svenskar, tillsatta af domkapitlet i Upsala, dit biskopstionden och andra prästerskapet pålagda gärder utgingo.
Sedan ärkebiskopen flyktat ur riket och Gustaf Vasa med stöd af riksdagsbeslutet i Västerås 24 juni 1527 brutit med påfven i Rom, hvarigenom första steget till den svenska kyrkans reformation var taget, töfvade konungen ej länge att sätta sina kyrkopolitiska planer i verkställighet. I skrifvelse till Jämtlandsprosten 12 okt. s. å. framhåller han sig jämlikt riksdagsbeslutet ha rätt att »nogot vetha vthåff then rentha oc saker som j her til dags haffue vthkrafft och vpbåret på biscopens vägne vti edert prosterij», samt befaller honom infinna sig i Upsala och vid nästkommande disting härför göra räkenskap, då han i likhet med öfriga landsprostar i Norrland skall få underrättelse, hur framdeles må förfaras i detta afseende (KGR 4, s. 346). Den norske ståthållaren Vincent Lunge hade emellertid fått vetskap härom och aflät 5 jan. 1528 en försmädlig skrifvelse till Upsala domkapitel, däri han bland annat säger sig ha försport, huruledes man efter ärkebiskopens fördrifvande pålagt präster och kyrkor stort subsidium och valt kon. Gustaf till sin ärkebiskop, den heliga stolen till skada och obestånd; det vore dock större skäl att landets präster och kyrkor, om de skulle skatta till några världsliga herrar, hellre gjorde det till sin egen herre och konung än till främmande regenter. Fördenskull hade han för kon. Fredriks räkning af prosten i Jämtland herr Erik utkräft 80 danska mark, motsvarande biskopstionden för året (KGR 5, s. 220). I en svarsskrifvelse medgaf domkapitlet att provinsen var ett norskt land och framhöll att man icke ämnade befatta sig med något, som tillkom kronan, men fordrade att prästerskapet, liksom i stiftets öfriga delar, skulle erlägga det, som tillkom domkyrkan. Förhindrades detta, skedde öfvervåld och sådant borde undvikas.
Kon. Gustaf grep nu in och inför hans maktspråk fann länsherren för godt att återbära den eslagtagna penningsumman. Men den norska afvogheten tog sig dock fortfarande uttryck i fogdarnes trakasserier mot de svenska prästerna i Jämtland, en sak, hvaröfver prosten och bönderna klagade och som konungen i ett bref af 1 jan. 1533 lofvade taga sig an (KGR 8, s. 165).
Vid häfdandet af dessa svenska intressen hade konungen ock städse att påräkna sitt förnämsta stöd i landsprosten Erik Andersson, under det att äfven tendenser till norska sympatier på ett par håll yppades bland det öfriga prästerskapet. Redan i ett bref 9 febr. 1531 tackar konungen herr Erik för hans hittills gjorda tjänster och beder honom vara behjälplig med något han önskade genomföra. Hvad det rörde sig om skulle prosten få reda på af mäster Peder Svenonis och Jacob Vestgöte, just de män, som sedan upptogo klockskatten i Norrland.¹ Inom prostens eget vidsträckta pastorat förbättrades gudstjänstmöjligheterna genom anläggandet af tvenne nya kapell i Bergs socken vid Rätan och Klöfsjö. St. Thomæ dag år 1530 gaf han dessa »utskavens» (afsides liggande) byar tillåtelse att få bygga kyrkohärbergen vid sina kapell (DN 14: n. 692), och enligt bref af den 20 dec. 1540 hade han utverkat att kyrkogårdar fingo invigas (DN 14: n. 802).
Ett vittnesbörd om att han aktivt handhaft och främjat reformationsverket genom anskaffande af de svenska reformatorernas skrifter finner man i ett exemplar af Olaus Petri kyrkohandbok af år 1537, som tillhört Bergs kyrka. Bokens titelblad bär nämligen följande anteckning: Iste liber emptus est ad usum ecclesie Berg pro vj ore procurante Domino Erico ibidem curato necnon preposito Jemptie 1539.¹ Man finner ock, att han sökte upprätthålla vänskapliga förbindelser med de kyrkligamyndigheterna i grannlandet, då han vid ett besök i Upsala på distingsmarknaden i febr. 1530 lofvar därifrån sända till ärkebiskop Olof i Trondhjem en tegelslagare på samma gång han å jämtländska prästerskapets vägnar anhåller att genom ärkebiskopens försorg få »20 kannor Romenij till att messa med». I betalning skulle man lämna järn på Levangers marknad.
Som belöning för sina förtjänster fick prosten röna flere bevis påkonung Gustafs bevågenhet. Till förbättrande af hans inkomster lades Hackås som annex under Ovikens pastorat genom kgl. bref 29 juli 1532, och 1 jan. 1533 förlänades han med gården Västerhus, som tillförne legat under Upsala domkyrka. Mot donationen gjordes emellertid invändningar af Vincentius Lunge, som skref till konungen, att en hustru Ingerid på Billestad och hennes sex söner ansågo sig ha bättre rätt till denna gård, hvarpå konungen svarade att domkapitlets handlingar skulle närmare undersökas (KGR 8, s. 206).³ Själf köpte prosten 12 mars 1535 för 60 mark silfver ödeshemmanet Skottgården i Oviken af khden Nils Mattson i Brunflo å hans rådskvinnas vägnar (DN. 14: n. 732), och år 1546 förvärfvade han genom köp af Sven Larsson på Hwattin dennes rätta fäderne i Hakås och Hanebacka. År 1540 3 sept. ingick konungen med prosten ett för denne fördelaktigt aftal rörande lösen af biskopstionden och arrendet för det laxfiske, som domkyrkan ägde i Ragunda.
Enligt aftalet, som förnyades 4 mars 1545, skulle prosten till konungen erlägga 320 mark för uppbärandet af dessa förmåner. Man finner honom för öfrigt ofta på visitationer i församlingarne, biläggande tvister, tillsättande nämnder och utfärdande domar i kyrkorättsliga frågor, för hvilkas stadfästelse han stundom besöker Upsala. Man har velat tillägga honom en superintendents eller ordinaries ställning, men den titeln bar han ej. Han kallar sig i ett bref från 1550 »Kongl. Maj:ts vår kongl. Nådes prost i Jempteland». Den 16 jan. 1560 ger prosten ett intyg om Ovikens kyrkokassas ställning, näml. 15 mark innestående och 4 mark fordringar. Märkligt är, att hanår 1561 uppföres bland konung Erik XIV:s spioner. Han afled två år därefter, enligt inskriften å den nu försvunna grafstenen i Ovikens gamla kyrka: Hic jacet venerabilis nec minus pietate insignis dominus Ericus Andreæ præpositus terræ Jemtiæ Obiit 1563. Han måste ha varit en tomordentligt klok, rättrådig och rikt utrustad man.
Med sin hustru, som sannolikt afled före honom, hade han 4 barn, 3 döttrar och 1 son.Äldsta dottern g. m. khden Andreas Petri i Brunflo; mellersta dottern
g. m. Nicolaus Andreæ i Offerdal; den yngsta dottern g. m. khden MichaelJonæ i Rödön, sedan i Mo och Rengsjö, Hälsingland; sonen Johannes EriciIsopedius, stud. i Rostock 1564.
(Litt.: M. Nordström, Jämtlands kyrkliga ställning. Hsand 1884; L. Bygdén,Från reformationstidevarfvet. Ett jämtl. privatbrev år 1564, i JFT, Bd 7 1919-21.)
Källa: Härnösands stifts herdaminne
|
Gift.
N.N. |
Framställd 2023-07-10 av Lars Olsson med hjälp av Disgen version 2023.
Startsida.
Född
1540
i Oviken (Z).
