Ansedel Nils Andersson Lundius

1640-1726

Född 1640 i Porsi, Jokkmokk (BD) [1] .
Död 1726-09-25 i Jokkmokk (BD) [1] .
Begravd Begravd i Södre Wapenhuset 1726-09-25 i Jokkmokk (BD) [1] .


Nils Andersson Lundius
Född 1640 i Porsi, Jokkmokk (BD) [1] .
Död 1726-09-25 i Jokkmokk (BD) [1] .
Lappredikant [1] .
Kyrktolk [1] .
Klockare 1709-1726 i Jokkmokk (BD) [2] .

F Anders Petri Lundius.

Död 1665 i Piteå (BD) [1] .
Pastor 1640-1649 i Arvisjaur (BD) [2] .
Kyrkoherde tf 1650-1651 i Nasafjäll (BD) [2] .
Lappredikant 1662-1665 i Jokkmokk (BD) [2] .

     
 
   
 
     
 
   
 

M Margareta Evardsdotter.

Död i Jokkmokk (BD).

     
 
   
 
     
 
   
 


Levnadsbeskrivning

Lappredikant [1] .
Kyrktolk [1] .
Klockare 1709-1726 i Jokkmokk (BD) [2] .
Nils Lundius föddes sannolikt i Piteå lappmark, där fadern Andreas Petri Lundius var verksam som präst, men kom att växa upp i Jokkmokk i Luleå lappmark, dit denne senare förflyttats. Han bör ha fått sin grundläggande skolning i hemmet och, som han själv uppger, vid lappskolan i Lycksele, den s k Skytteanska skolan, innan han hösten 1658 skrivs in vid gymnasiet i Härnösand. Påföljande höst flyttas han upp i andra klassen och i tredje klassen 1660, men då med tillägget i matrikeln "återkom 25 october" dvs 3 månader senare än de andra eleverna. Den sena ankomsten kan ha berott på sjukdom eller kan förklaras av dåtidens bristfälliga kommunikationer. Kanske hade han, efter att ha tillbragt sommaruppehållet hos föräldrarna i Jokkmokk, begett sig till Luleå, i avsikt att komma med på något fartyg med destination söderut, men fått vänta länge och dessutom fått ta omvägen om Stockholm. I matrikeln för det fjärde och sista läsåret, som omfattade elever som förbereddes för fortsatta studier vid universitet, återfinns han ej. Han har då förmodligen återvänt till Skytteanska skolan för att där tjänstgöra som lärare eller hjälplärare. Han uppger själv att han undervisat barnen vid Lycksele lappskola och där, som det senare skall visa sig, tillägnat sig ingående kunskap om lapparna i Umeå lappmark. Vid något tillfälle har han då sammanträffat med Magnus Gabriel de la Gardie, den dåvarande rikskanslern (statsministern), som uppmärksammat eller gjorts uppmärksam på honom och den direkta kunskap om lapsk kultur han ägde. I varje fall har denne försett honom med ett rekommendationsbrev och uppmanat honom att bege sig till Uppsala samt att inställa sig hos Johannes Schefferus, som beklädde den skytteanska professuren i vältalighet och politik vid akademien därstädes. Den 9 juli 1674 skrevs han så in vid universitet med följande notering i matrikeln: Nicolaus Andrere Lundius Lappo. Ex Lapponia Pithensi advenit cum commendatione Illustriss. Cancellarij dvs på rekommendation av rikskanslern. Magnus Gabriel de la Gardie hade uppdragit till Antikvitetskollegium, att utse en lämplig person att författa en saklig beskrivning av lapparna, för att detta folk skulle göras känt inför världen. Ett av motiven härför var att slå hål på den ryktesspridning, som den utländska propagandan iscensatt genom insinuationer om att rikets segrar vunnits med hjälp av lapsk magi. Uppdraget gick våren 1671 till Johannes Schefferus som snabbt skred till verket och redan efter knappt två år kunde meddela att verket, som avfattats på latin och begåvats titeln Laponia, låg klart för tryckning. Källorna till hans arbete utgjordes av de berättelser från prästerna i lappmarken som Magnus Gabriel de la Gardie genom 1999-04-11 landshövdingen Johan Gran i Västerbotten hade låtit samla in, de s k prästrelationerna. Av dessa intog, Samuel Rehns från Luleå lappmark och Johannes Torneus från Torneå lappmark, en framträdande ställning. När Laponia i början av 1674 år kom ut av trycket blev den det vetenskapliga arbete från svenskt 1600-tal som rönte mest uppseende och anseende. Inom loppet av några få år förelåg den i översättning till de stora europeiska språken och kom att bli standardverket om Lappland i drygt hundra år. Schefferus ersatte Olaus Magnus som auktoritet inom området. Men för Schefferus blev resultatet en stor besvikelse . Hans missnöje avspeglar sig i korrespondensen till en kollega där han uttrycker: "Ingen sida är utan en mängd felaktigheter". Resignerad avslutar han sina korrektioner med orden: "Fylld av harm och blygsel över detta augiasstall, avstår jag från ytterligare, då det ändock ej kan befrias från all smuts". Det är då Nils Lundius inställer sig hos Schefferus. Resultatet av detta möte blir en nytändning för Schefferus som börjar planera för en ny utgåva av Laponia. Han sätter rikskanslerns skyddsling att kritiskt granska prästrelationerna och att författa en egen relation. Denne inleder sin Descriptio Lapponiae, med att hänvisa till att Samuel Rehn redan skrivit om lapparna i Lule lappmark och att han saknar kännedom om lapparna i Piteå lappmark, varför han väljer att beskriva lapparna i Umeå lappmark. Två gånger avbryter han arbetet för att låta "Herr Proffessoren" granska innehållet. Någon gång under 1675 är han klar med sin relation och överlämnar den enligt följande notering i universitetets registratur: »Nic. Lundius Pithensis Lappo scripsit dc rebus Lapponum an. 1675 Upsalix 9 arck till Prof. Schefferus». Relationen som omfattar nio ark saknar struktur, har ingen kapitelindelning och är språkligt svårtolkad men innehåller utomordentligt väsentliga upplysningar och många etnologiskt unika uppgifter. Han beskriver förhållanden från såväl Lule som Ume lappmark och gör jämförelser dem emellan. I arbetet med den nya och mer omfattande versionen av Lapponia infogar Schefferus kompletteringar och rättelser i ett privat exemplar av 1673 års Lapponia, där marginalerna och fastsatta större och mindre pappersblad vittnar om att Nils Lundius står för de flesta tilläggen. Någon ny latinsk utgåva kommer emellertid inte ut, men däremot till engelska, tyska, franska och holländska översatta utgåvor. Johannes Schefferus dör 1679 och med honom avsomnar också ambitionerna på nyutgåvan. Det skulle dröja till 1956, dvs närmare 300 år, innan den reviderade och till svenska översatta utgåvan av Laponia kom. Hur länge Nils Lundius uppehållit sig i Uppsala och vilka studier han ägnat sig åt finns inga upplysningar om. Något av åren 1676 eller 1677 har han emellertid ingått äktenskap med Barbru Andersdotter Grubb, dotter till kyrkoherden i Jokkmokk, Andreas Marci Grubb och från 1678 har han verkat som klockare och kyrktolk i Jokkmokk. Han var då skriven skriven som måg under kyrkoherdens hushåll fram till 1686 och därefter under eget hushåll. Efter 1694 finns ingendera av dem upptagna i mantalslängderna. Andreas Marci Grubb, som 1694 skiljts från kyrkoherdetjänsten och ersatts av Mattias Groth, avled i början av 1695. Den nye kyrkoherden har säkerligen infört nyordning på präst bostället och Nils Lundius har då sökt sig annan lägenhet. Möjligen har han då etablerat sig som nybyggare. Redan 1691 hade han vid tinget i Jokkmokk ansökt om att få ta upp ett nybygge i "Stoor Luhleå", varmed avsågs området kring Lule älv från Storbacken i SO till Nattavara i NY. Den svepande ortsangivelsen och luckor i det tunna källmaterialet och gör det omöjligt att fastställa läget och om det överhuvudtaget blev av. Om så var fallet har han redan efter en kort tid övergett eller överlåtit nybygget till någon annan, ty fortfarande 1693 åtnjöt han ej skattefrihet, vilket skulle ha varit fallet om han etablerat sig som nybyggare. Möjligen kan det ha varit det nybygge i Kuouka som skattlades 1705 med Jakob Grelsson som innehavare. I en tvist vid tinget 1712 mellan denne och Johan Grelsson uppges den förstnämnde bebo deras faders Grels Matssons hemman och om denne är känt att han dog senast 1696. Mer troligt är nog att Grels Matsson själv såväl ansökt som anlagt detta nybygge. Denne redogjorde inför tinget i Jokkmokk 1689 att han året innan besiktigat området i avsikt finna lägenhet till ett nybygge och där funnit god lägenhet till ängesland 1 mil ovanför nuvarande Porsi. Den från Råneå bördige bruksknekten Jöns Johansson Bruus ansökte 1696 om att ffi anlägga ett nybygge vid Vaikijaure. Med anledning av att det under 1700-talets senare hälft uppträder en lappsläkt Brus, som bedriver skogsrenskötsel i området, ligger det nära till hands för ett antagande att denne skulle ha lapponiserats och därvid överlåtit nybygget till Nils Lundius eller hans son Johan Lundius. Emellertid är det nog mera troligt att denne Jöns Johansson Brus, som tjänstgjorde vid Luleå silverbruk, uppfört byggnader och brutit mark där byn Haraudden nu ligger, men avflyttat från orten och låtit nybygget falla i ödesmål, när verksamheten vid silverbruket upphörde 1702. För detta talar att hans namn har bevarats i det förmodade läget, som senare kallas Brusnäs eller Haraudden, och att en udde på andra sidan näset, där strömnäsborna förr haft sitt potatisland, kallas Brusudden. Han förekommer inte vidare i kamerala handlingar och något stöd för släktskap mellan honom och den ovannämnda skogslappsläkten finns ej i kyrkobokföringen. De övergivna odlingarna har förmodligen brukats som lappvall och brukarna har så småningom begåvats med tillnamnet Brus. Mest troligt är nog att Nils Lundius själv tagit upp ett nybygge där nu byn Vaikijaure ligger. Detta nybygge skattlades 1712 med sonen Johan som ägare och bör således vara anlagt 1697. Johan Lundius var då för ung för att själv ta upp något nybygge, varför Nils Lundius bör anses som grundare av byn Vaikijaur. I tingsprotokollen skymtar han endast sporadiskt fram som vittne i olika ärenden. Vid tinget 1710 hölls vittnesförhör med allmogen med anledning av de grava anmärkningar som riktats mot komministern Per Hägg om fylleri i tjänsten året innan. Nils Lundius hade då ingripit när kyrkobesökarna upprörda lämnat gudstjänsten och manat dem att åter gå in i kyrkan med orden "ware sedan något fehl för prästen, ware det hans skull". Påföljande år förliktes med handaband inför sittande rätt komministern i Jokkmokk Per Hägg och klockaren Nils Lundius "som haft ffifånga trätor". Kanske var det den senares vittnesmål i ärendet som hade förorsakat ovänskapen dem emellan. Ett dunkelt kapitel i Nils Lundius levnadshistoria är uppgiften om att han skulle han ha varit verksam som präst. Tunnaeus uppger i sin prästkrönika att han varit lappredikant i Nasafjäll på 1680-talet, men visat mindre skicklighet i ämbetet, dock utan att ange källa, varför uppgiften inte har gått att kontrollera. I en ekonomisk rapport från Skytteanska skolan avseende tiden 1673-1686 har inom parentes för en av utgiftsposterna tillfogats "då H:r Lundius der wistades". Vilken tidsperiod som avses och om den infallit före eller efter tiden Uppsala framgår dock inte. Att han tituleras H:r styrker dock uppgiften att han då innehaft något slags prästerligt ämbete. Uppgiften styrks ytterligare av att han vid tinget i Jokkmokk 1691 tituleras "förre lappredikanten " . När superintendenten, sedermera ärkebiskopen, Mattias Steuchius i början av 1688 visiterade Luleå lappmark konstaterades att av 200 församlade lappar, män och kvinnor, "kunde ingen läsa i bok, utom klockaren, som gått i Lyckselse lappskoIa" . Märkligt nog förtegs då att klockaren, som ju var Nils Lundius, tillika idkat studier vid gymnasiet i Härnösand och universitetet i Uppsala. Än mer märkligt förefaller det med tanke på att han i jämförelse med förhållandet i andra församlingar var påfallande överkvalificerad för klockarsysslan.
Källa: http://sunebring.com/


Relationer och barn



Barbro Andersdotter Grubb. Född 1645 i Jokkmokk (BD) [1] .
Död 1713 i Jokkmokk (BD) [1] .
Begravd Begravd i vapenhuset 1713-04-07 i Jokkmokk (BD) [1] .

Johan Nilsson Lundius. Född 1678 i Jokkmokk (BD) [1] .
Död 1772-02-06 i Jokkmokk (BD) [1] .
Dödsorsak: Ålderdomssvaghet


Källor

  1. http://sunebring.com
  2. http://www.jenson.se
Personregister    Efternamnsregister    Ortsregister

Startsidan       Lars Ohlsson Huddinge 2018-10-03-- kl: 23:50

Framställd 2018-10-03 med hjälp av Disgen version 2018.