Ansedel Josef Henriksson

Död i Nederwoijakalla, Torneå, Finland. 1 .
Josef Henriksson

Död i Nederwoijakalla, Torneå, Finland. 1 .
     
 
   
 
     
 
   
 

Levnadsbeskrivning

Lappfogde i Nederwoijakalla, Torneå, Finland. 1 .
Bikarl i Nederwoijakalla, Torneå, Finland. 1 .
Död i Nederwoijakalla, Torneå, Finland. 1 .
Från Erik Johansson Kuokso, hemsida: BIRKARLAR Birkarlarna var den feodala överklassen i övre Norrland (ett par exempel på personer som burit titeln finns dock även från Jämtland) under medeltiden och fram till 1620 då deras rättigheter avskaffades. Titeln birkarl är av omtvistat ursprung; den har tolkats bl.a. som "Man från Pirkkala, "Bäverkarl", eller "Bergherre", men den synes ha varit väl etablerad redan på 1300-talet. Portugisen Damianus a Goës, som reste i Sverige på 1500–talet, räknade dem till adeln, vilket säkerligen beror på att han försökte göra deras samhällsställning begriplig för en europeisk publik, de var dock onekligen Bottenvikens motsvarighet till det samtida svenska frälset, vilken inte skall förväxlas med sin efterträdare i Sverige; adeln. Birkarlarna omnämns för första gången i ett brev, utfärdat i Telge den 5 september 1328 av drotsen Knut Jonsson på konung Magnus Erikssons uppdrag. I detta brev tillförsäkrades birkarlarna bl.a. ensamrätt på kolonisationen av Torne och Kemi älvdalar, och deras ensamrätt att handla med samerna erkändes av kronan. Birkarlarna hade antagligen från början varit storfurstens av Novgorods skatteuppbördsmän i Lappland. Under högmedeltiden låg större delen av Lappland under ryskt inflytande. När den svenska kronan på 1300-talet började intressera sig för lappmarkshandeln och kristnandet av samerna, gick birkarlarna i deras tjänst, mot att deras privilegier bibehölls. Birkarlarna var uppdelade i fyra kompanier; Ume, Lule, Torne och Kemi kompanier, vart och ett med säte i respektive socken. Torneå kompani var det största och rikaste; det hade ensamt samma tyngd som de tre övriga tillsammans. Birkarlarna ärvde sina rättigheter från far till son, men det förefaller också som om släkter som inte från början haft birkarlsrättigheter kunder erhålla dessa genom giftermål eller köp. Birkarlarna hade nästan oinskränkt makt över Lappland från Bottenviken och ända upp till Ishavet och norska kusten. De hade som sagt monopol på handel med samerna, men birkarlarna i Kemi, Torneå och Luleå hade dessutom rätt att beskatta samerna. Umeåbirkarlarna verkar inte ha haft denna rättighet. Skatten, som vanligen betalades i pälsverk, kallades bågskatt, eftersom varje same som var stark nog att spänna en båge var tvingen att betala den. Enligt Johannes Bureus, som själv tillhörde en birkarlssläkt, hade birkarlarna tillägnat sig denna beskattningsrätt genom våld, men man vet inte om det stämmer. Vissa uppgifter från senmedeltiden antyder att samerna vid denna tid var livegna under birkarlarna; det sägs bokstavligen att birkarlarna ägde samer, och hade rätt att köpa och sälja dessa mellan sig på samma sätt som godsägarna i Ryssland ännu på 1800-talet köpte och sålde livegna. Att birkarlar ägde samer behöver dock inte nödvändigtvis betyda att samerna var direkt livegna; det kan också tolkas som att birkarlarna sålde handelsrättigheter med olika samefamiljer mellan sig. Birkarlarna var hursomhelst i allmänhet inga änglar; bevarade källor visar att de vanemässigt utsatte samerna för olika former av övervåld. De flesta hade också "lappekonor", som de levde tillsammans med då de var i fjällen, även om de hade hustru i älvdalarna. Äktenskapsbrott mellan birkarlar och samekvinnor var ett av de vanligaste brotten under tingen på 1500-talet; det förefaller nästan som om birkarlarna betraktade böterna för äktenskapsbrott som en sorts fast avgift. Under medeltiden erlade birkarlarna genom kompanierna en gemensam skatt till konungen. För Torne kompani var denna skatt årligen 2 mårdskinn och 320 ekorrskinn. Gustav Vasa, som var motståndare till birkarlarna, då han ansåg att de berikade sig på kronans bekostnad och undergrävde kronans auktoritet i Lappland, fördubblade 1528 denna skatt. Han skattelade också birkarlarnas gårdar, och upphävde 1554 birkarlarnas beskattningsrätt, varefter särskilda lappfogdar utnämndes för att handha skatteuppbörden i Lappmarken. Ärkebiskopen Olaus Magnus, som själv hade haft kontakter med birkarlar, och 1518 varit i Tornedalen, ger i sin "Historia om de nordiska folken" en levande bild av birkarlarnas verksamhet, rikedom och långväga handelskontakter: "Invånarna i Norrbotten lever huvudsakligen av fiske. Icke som deras åkerjord skulle vara ofruktbar, men de ha så stor rikedom på god fisk, att den rikligen förslår till att därför tillbyta sig alla nödvändighetsvaror. Också äro de väl försedda med litet av varje. Från Spanien och Portugal tillhandla de sig gott vin och salt; från England och Flandern dyrbara tyger; från de tyska städerna varjehanda husgeråd och prydnadssaker och dessutom de kläder, de bruka hemma; från Svea– och Götaland vanligt vete, vintervete [alltså råg, min anm.], korn och alla slags grönsaker till husbehov, vilket allt föres dit sjöledes." Vissa birkarlar bosatte sig i Stockholm. Där kallades de "bottnekarlar", och de synes främst ha ägnat sig åt handel med sina släktingar i Lappland. Många av dessa bottnekarlar blev mycket förmögna; vissa blev rådmän eller borgmästare. Och även de birkarlar som stannade kvar i älvdalarna kring Bottenviken var ofta mycket förmögna, jämfört med sin tids svenskar i gemen; birkarlen Henrik Larsson (Oravainen) på Oravaisensaari i Vojakkala ägde 1553 33 kor, vilket kan jämföras med Linköpingsbiskopen Sven Jacobi, en av Sveriges ledande män, som vid sin död 1554 ägde 57 kor. Bönderna i Luleå socken, alltså även de som inte var birkarlar, hade 1571 i medeltal en förmögenhet på 168 mark. I den mycket rika Kopparbergs socken var medeltalet 122 mark. I Torneå socken hade nästan alla invånare förmögenheter som översteg 150 mark. Gustav Vasa och hans söner uppfattade med viss rätt birkarlarna som farliga motståndare; under Karl IX:s och sonen Gustav II Adolfs regeringar kom birkarlarnas rättigheter gradvis att urholkas, och när handelsstäderna Torneå, Luleå och Piteå anlades 1620, var deras tid ute. Deras handelsmonopol, som varit grundvalen för deras existens avskaffades, och de anmodades slå sig ner i städerna och bli borgare, precis som den samtida lågadeln i södra Sverige. Båda dessa grupper, som socialt och rangmässigt låg nära varandra, hade vid denna tid spelat ut sin roll och förvandlats till onyttiga anakronismer, som inte längre förde samhällsutvecklingen framåt. Mycket få birkarlar valde att bli borgare; de flesta stannade kvar på sina gårdar och blev bönder. Detta ledde till att birkarlssläkterna omkring 1650 inte längre skilde sig märkbart från andra medlemmar av bondeståndet i fråga om rikedom, anseende eller inflytande

Relationer och barn

Relation med N.N.
Anna Josefsdotter. rightarrow.png Född 1555 i Nederwojakkala, Torneå (BD) 1 .
Död omkring 1635 i Påläge 2, Nederkalix (BD) 1 .
Källor
  1. http://www.jenson.se

Framställd 2023-07-10 av Lars Olsson med hjälp av Disgen version 2023.
Startsida.