Anförlust är något som uppstår när två personer som är biologiskt släkt med varandra, till exempel kusiner eller sysslingar, får gemensamma barn. Eftersom några av personernas förfäder är gemensamma så kommer dessa förfäder att förekomma flera gånger i deras barns antavla. Det innebär att det blir färre unika individer i denna antavla än vad som är teoretiskt möjligt.
I områden som har varit isolerad från omvärlden under längre tid kan det ha inträffat många anförluster och endogami (ingiften) mellan släkter vilket gett en begränsad genpool i regionen och minskad genetisk variation. Om genpoolen är så begränsad att personen har ärvt många identiska genetiska anlag från sin far och sin mor talar man om inavel. Hos människan är inavel oftast något negativt som bl. a drabbat en del kungahus. Ju längre bakåt i tiden man studerar barnets förfäder, desto fler fall av anförlust kommer man att hitta. Nya fall av anförluster adderas till de tidigare.
Exempel:
Två kusiner får barn med varandra. Dessa barn får p.g.a. föräldrarnas släktskap en anförlust på 25 %. För barnbarnen blir anförlusten 12,5 %, för barnbarnsbarnen 6,25 % o.s.v.
Två sysslingar får barn med varandra. Dessa barn får p.g.a. föräldrarnas släktskap en anförlust på 12,5 %. För barnbarnen blir anförlusten 6,25 %, för barnbarnsbarnen 3,125 % o.s.v.
Två bryllingar får barn med varandra. Dessa barn får p.g.a. föräldrarnas släktskap en anförlust på 6,25 %. För barnbarnen blir anförlusten 3,125 %, för barnbarnsbarnen 1,5625 % o.s.v.
Av mina drygt 18 000 anor har jag följande anförluster:
På min mors sida har jag funnit 13 anförluster som ligger mellan 9 och 14 generationer tillbaka i tiden. Trots att jag har en hel del anor från både Örebro och Jönköpings län så är alla anförluster från Ångermanland.
På min fars sida har jag funnit 58 anförluster som ligger mellan 7 och 16 generationer tillbaka i tiden. Alla dessa kommer från norra Ångermanland och Västerbotten. Ingen kommer från Dalarna trots att jag har drygt 700 personer därifrån.
Summering:
Av min släktforskning som naturligtvis är begräsad både till geografi och volym framgår det rätt tydligt att släktmässigt nära giftemål var vanliga i Norra ångermanland och Västerbotten. Det framgår även att tidsperiden när de var som som vanligast var i början av 1700-talet. Avståndet till mina anförlusten ligger så många generation tillbaka att det inte på långa vägar kan anses som inavel. Däremot påverkar det forskningen via DNA. På grund av dem får jag höga träfftal med andra personer som går långt tillbaka i tiden. Träffar som värdemässigt pekar på en fyra till femmänning men går tillbaka ända till slutet av 1600-talet.
Far och mor är släkt
Olof Göranssons döttrar, Brita och Margaretas anor strålar samman när mina föräldrar gifter sig. Mellan mig och mina syskon och upp till Olof finns de 12 generationer. Tidsperioden är ca 400 år och det är inte könsgemenamma linjer så släktskapet torde vara svagt. Det är dock en intressant företeelse som inte alltid är så lätt att se. Detta i kombination till nedanstående berättelse om att han utgör stamfar till en adlig ätt gör det hela ännu intressantare.
Olof var stamfader till den adliga ätten von Kiörning. Han var föräldrar till Olaus Olai Kjörning, skolpräst i Härnösand och sedan komminister i Attmar. Hans hustru Magdalena Stigzelia var brorsdotter till ärkebiskop Laurentius Stigzelius och dotter till Nicolaus Stigzelius, kyrkoherden i Ljustorp. Deras son Georgius Kjörning var far till biskopen i Härnösands stift, Olof Kjörning, gift med Elisabeth Margareta von Hermansson vars mor var en Steuch och tillhörde Bureätten. Deras barn adlades år 1751 med namnet von Kiörning. Sönerna introducerades 1752 på nummer 1949. Den enda dottern, Inga Elisabeth von Kiörning, var gift med professor Petrus Nicolai Christiernin. Äldste sonen Georg von Kiörning var legationssekreterare i Ryssland och kommerseråd.